Tänkte att det kanske inte var riktiga värkar, utan förvärkar. Kändes bara för otroligt att det skulle sätta igång så kvickt?!
Men värkarna höll i sig och gjorde ondare och ondare. Efter någon timme kunde jag inte ligga kvar i sängen längre, kändes som det gjorde ondare av det. Skickade ett sms vid sjutiden till mamma, som ringde upp. Ville förbereda henne eftersom hon skulle vara chaufför. Efter det ringde jag till förlossningen för att fråga vad de trodde, var det verkligen på gång på riktigt eller? Jag var så osäker på hur saker och ting skulle kännas. Hur känns värkar, liksom?
Tanten i luren sa att det ju absolut lät som att jag var i latensfasen, det vill säga att förlossningen var igång. Hon sa att det troligtvis kommer ta hela dagen innan det är någon idé att åka in, så jag skulle förbereda mig på en tuff dag hemma helt enkelt. Men hon skrev upp mig och sa att jag skulle ringa igen senare.
Så var jag bara hemma och ja... hanterade skiten. Det kändes som jordens värsta mensvärk, gånger hundrafemtio, när en värk kom. Var tvungen att flåsa mig igenom dem efter ytterligare nån timme. Kände mig som en riktig klyscha, ni vet när man "förlossningsandas". Men det var enda sättet att överleva på!
Vid tiotiden, efter 6 timmars värkar ringde jag förlossningen igen. Då kom de fortfarande med ungefär 2-3 minuters mellanrum men gjorde såå mycket ondare. Då sa tanten i luren (ny tant denna gång, hon var mycket trevligare) att med så täta värkar säger de inte nej till mig om jag kommer nu. "Kom när du vill ha hjälp med smärtan", sa hon. Så efter ytterligare en timme hade mamma kommit hit och vi åkte in.
Det var nog den värsta bilfärden i mitt liv! Det kändes som att skumpandet från alla jäkla snödrivor förlängde värkarna, de tog liksom inte slut lika fort som förut. Så hamnade vi bakom en plogbil mitt inne i stan. Resan till sjukhuset tog nog inte mer än en kvart men kändes evighetslång.
Väl inne på förlossningen fick jag göra CTG. Tog rätt lång tid att få fram en kurva eftersom Linnea låg så djupt ner i mitt bäcken att det var svårt att få bra hjärtljud. Mina värkar avtog lite väl därinne. Eller, de kom med längre mellanrum men gjorde ondare. De undersökte mig och jag var 3 cm öppen.
Hade en otroligt trevlig barnmorska som satte akupunkturnålar i mig och sedan klev jag i badkaret. Det var väldigt skönt! Gjorde det lättare att hantera värkarna. Blev lite orolig när jag satt i badet för att värkarna avtagit, eftersom jag kände mig så mycket bättre. Satt ändå länge och väl i badet, så länge att Linnea fick jättehögt hjärtljud långt efter att jag kommit upp sen.
Uppe ur badet och så fick jag lägga mig i sängen igen. Nu var värkarna riktigt jobbiga. Låg på sidan och de gjorde en ny CTG-mätning. Klockan var nog omkring två. Fick börja med lustgas.
Klockan tre undersökte de mig och då var jag 4 cm öppen. De bestämde sig för att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Poff sa det och så bara rann det ut massa vatten. Läbbig känsla. De satte en elektrod på Linneas huvud för att hålla koll på hennes hjärtslag som låg uppe på 160-170.
Efter att vattnet gick tog det fart!
Då blev värkarna helt galet starka, och jag låg och andades i lustgasmasken och klämde Leons händer i bitar i ungefär en timme innan jag bad om epidural. Var hela tiden orolig att ta den för tidigt och på så vis sakta ned förloppet. Men nu pallade jag verkligen inte mer. Det tryckte på som tusan. Klockan var nu fyra och de undersökte mig, och då får jag höra:
"Men Amanda! Du är ju helt öppen! 10 centimeter! Någon epidural hinner du inte få glädje av!"
Snacka om chock! Från 4 cm till 10 på en timme. Galet. Fick lite panik när jag insåg att jag måste föda det här barnet UTAN BEDÖVNING.
Hade nu krystvärkar, fick ställa mig upp på knä i sängen för att Linnea skulle sjunka ned längre i förlossningskanalen. Det var för tidigt för att krysta. Det var en helt djurisk, sjuk känsla när krystvärkarna kom, och de dessutom sa att jag måste hålla emot. Kändes omöjligt. Jag skrek och andades och sket i att andas och ja gud vet vad jag inte gjorde! Fingrarna domnade bort av att jag hyperventilerade för mycket. Lustgasen spelade nog roll också.
Låg sedan på sidan en stund med ett ben i benstöd. Sedan fick jag ligga i gynställning och de satte upp handtag och grejer för mig att hålla i. Samt benstöd att hålla emot med. För nu var klockan 16.30 och det var dags att äntligen få krysta!
Och herrejävlar vad jag tog i. Alltså gud, jag trodde aldrig, aldrig aldrig att det skulle gå! Hur i helvete skulle hon kunna komma ut där? Men, det gick, bit för bit, och snart fick jag känna på hennes håriga huvud som var på väg ut. Då knäppte ena barnmorskan upp min skjorta och jag insåg att shit snart kommer hon! Då var det hon bara en värk ifrån att vara hel ute, för på nästa så kom hon!!
PLOPP sa det så kom hon och en massa fostervatten ut på sängen. Och hon skrek litegrann och de torkade av henne där hon låg mellan benen på mig. Så fick hon komma upp på mitt bröst. Och gud vad jag bara grät och skakade. Var så lättad att det var över. Att jag klarade det. Att hon var här. 16.49.
